❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Clifford – Buddy – Lucy – Amigo
Bankirens Black Diamond
090214-130702
~en dalmatiner med svarta prickar~
Clifford var en kaxig kille som gillade att busa och leka.
Han var mycket duktig på att komma på inkallningar när han gick lös i skogen. Clifford var en mycket duktig vakthund, iallafall när han fick berätta om det själv. Han vaktade både hus och bil samt alla människor som han ansåg var ”hans”. Det var något vi jobbade på att tona ned, det är OK att varna en gång men inte att stå och skälla oavbrutet för att någon går förbi, träningen gick olika bra olika dagar 🙂
Vi tränade ganska intensivt med vardagslydnad, att inte överdriva vaktandet, inte skälla på mötande hundar och sedan som extra så tränade vi agility – något som både Clifford och jag tycker är roligt. Vi körde även lite Rallylydnad på skoj vilket Clifford älskade!
Clifford gillade bus, korv, morot och att sova under täcket. Sedan gillade han så klart sina kompisar Wilda & Lovis – bus terrrierna! Clifford var kasterad .
Under vintern 2012/2013 var Clifford under allergiutredning då han fick återkommande hudinfektioner, tasssprickor samt hade bruna missfärgningar både här och där i pälsen. Clifford konstaterades vara kvalsteralergisk och fick behandling för det.
Eftermiddagen den 2 juli 2013 promenerade vi i skogen – Clifford lekte med Dizzy och fick springa lös. Mycket härligt bus blev det. När vi kom tillbaka till parkeringen så skulle vi passera flera bilar med hundar, satte därför på en halti. Vi passerade fint och både Clifford och hundarna i bilarna var tysta. Men därmot när vi skulle gå för att hämta vatten så var inte jag riktigt med hunden i bilen skällde, varpå Clifford gjorde ett rejält ryck och utfall! Han pep till och haltade till men rörde sig sedan fritt. Tränade med Dizzy en jätte kort stund och medan han låg bredvid planen och kikade. När vi gick tillbaka så rörde han sig återigen helt fritt. Han ville dock inte hoppa in i bilen och när vi väl började åka så blev han oroligare och oroligare. Kollade honom och såg att han inte stödde på sin bakdel alls – vi åkte akut in till Strömsholm där de konstaterade nackskada. Eftersom Clifford var den han var så tog jag beslutet att han skulle slippa en lång och besvärlig rehabilitering där det inte ens var säkert att han någonsin skulle kunna gå igen. Det var ett hemskt beslut att få ta och jag har hunnit tänka ”om jag bara hade…” men jag inser samtidigt att det med största sannolikhet hade hänt något annat förr eller senare eftersom det är svårt att ha 150% kol på omvärlden hela tiden.
Men nu är det så tomt här hemma och vårt lilla hjärta, lilla bäbisen saknas! Clifford var mycket av allt, mycket jobb, mycket kontroll men också så mycket kärlek!
Älskade lilla prick – saknar dig så mycket!
Bankirens American Gigolo
.JPG-for-web-normal.jpg?etag=%2232a7-4d026e2a%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=196%2B261&extract=0%2B47%2B186%2B186&quality=85)
080307-101210
Alldeles för kort fick du vara här hos oss, vår älskade lilla Buddy, nu behöver du i alla fall inte lida längre. Där du nu är behöver du inte ha ont i magen och du kan äta vad du vill.
Buddy kom hem till oss den 12/6 2008, då var han tre månade gammal och ett riktig liten buse, det där med att komma när människor ropade var inget som Buddy någonsin riktigt tog till sig under hela sitt korta liv. Buddys problem med magen startade tidigt, redan 28/6 -08 var vi till Strömsholm för att få hjälp med hans diarré. Det blev tillfälligt bättre men var något som tillsammans med kräkningar återkom allt för ofta. Buddy hade många fysiska åkommor men även lite psykiska, som rädslor för andra hundar vilket ledde till ökad stress som ledde till ökade magproblem = ond cirkel. Hur som helst i sällskap där Buddy kunde slappna av och känna sig trygg så var han den mest underbara lilla brunprickiga kompis man kan önska sig, Buddy gillade framförallt valpar, men lugna småhundar funkade också oftast. Att äta allt han hittade var en annan passion Buddy hade – tyvärr kunde han nästan inte äta något annat än sin mat och sina mediciner eftersom han annars blev sjuk.
Buddy vår lilla knasprick du fattas här hemma!
Shadowplay´s Active Lady Lucy
.JPG-for-web-normal.jpg?etag=%2234cc-4bdd337f%22&sourceContentType=image%2Fjpeg&ignoreAspectRatio&resize=186%2B248&extract=0%2B26%2B186%2B186&quality=85)
960927-101109
Lilla Lucy som fick flytta hem till oss när hennes husse gick bort våren 2010. Lucy gillade att vara hos oss, redan när hennes husse levde kom hon till oss ibland när han åkte bort. Vi lärde känna Lucy och hennes husse P-O när vi köpte Buddy av P-O. Lucy var en älskvärd prick dam som älskade mat och att busa. Även så gammal hon var busade hon gärna med matte Johanna eller med Clifford. Clifford och Lucy fick ett speciellt band sig i mellan och kärleken mellan dem var stor. Det var nu på slutet som vi märkte att något var på tok genom att Lucy slutade tycka om människor (främmande). Oss i familjen gillade hon fortfarande. Lucy fick följa med matte Johanna och lillhusse Hampus till veterinären för att somna in.
Tack kära Lucy för den här tiden!
Quiris Black Amigo
980508-051229
Idag somnade vår kompis Amigo in hos vetrinären! Saknad av alla oss som hade privilegit att känna och älska honom.
En underbar hund som var det snällaste man kan tänka sig! Hade alltid en tröstande blick eller en blöt puss på lager när helst man inte väntade det sig!
Amigo var en ståtlig kille av rasen New Foundland och han hade under hela sitt vuxna liv en matchvikt på 55-56 kg.
New Foundlands är en ras som är känd för sitt arbete i vatten då de förr hjälpte fiskare genom att dra in näten. Nu förtiden är det som livräddare man kan träna och tävla med dem, men vår Amigo var lite lustig på det sättet att han gärna badade – så länge han kände botten under tassarna – men simma ville han inte!
Amigos favorit tid på året var som förståligt var VINTERN för då kommer den underbara snön och det är kallt! Sina bästa dagar tillbringade Amigo liggandes i snön gärna i flera minusgrader.
Amigos favorit mat i hela världen var pizza, men inte ens en smaskig pizza kunde få honom lika tokglad som förr sista tiden.
Amigos korsband i knäna tog slut och han fick leva på lite lånad tid med hjälp av smärtstillande, tyvär förlorade tabletterna sin verkan och Amigo började åter igen få ont. Då beslöt vi oss för att låta honom somna in i värdighet efter att ha varit en trogen vän i sju år!
Vi glömmer dig aldrig!